English

Från mannekäng till debutant

Jag gillar egentligen inte förändringar. Mitt liv har vänts upp och ner många gånger sedan jag föddes i Simrishamn 1944. Men nu har jag bott nästan 50 år i Tomelilla och varit gift med min man Sjunne lika länge, så nog har jag hittat en stadig punkt i livet ändå.

Jag är uppvuxen i Simrishamn på Österlen men mellanlandade några år under min ungdom i Smedstorp där mina föräldrar hade en herrekipering. Senare flyttade vi tillbaka. När jag var liten drömde jag om att bli cirkusprinsessa och journalist. Ibland känns det som att jag har blivit lite av båda två.

Min syster Gunnel är 13 månader äldre än jag. Vi växte upp som tvillingar, gjorde allt tillsammans, alltid med likadana kläder. Som vuxna blev vi väldigt olika. Jag flyger inte, ogillar både båtar och hissar. Min syster seglar jorden runt. Vi är fortfarande väldigt nära varandra.

ImageNär jag var barn uppträdde min far som trollkarl. Som tioåring började jag följa med som hans assistent. Snart var det jag som trollade och han som assisterade. Jag kan fortfarande några bra tricks. 1959 slutade jag folkskolan och började jobba som tandsköterskeelev och i mina föräldrars skoaffär. När jag var 17 år blev jag resemannekäng för en kappfirma. Jag fick också några jobb som bikinimodell. Mina föräldrar tyckte att det var helt i sin ordning så länge det var sedligt. Och det var det nästan jämt.

Ett mannekängtillfälle glömmer jag aldrig.Det var på Gislövs stjärna på Österlen, det satt 500 damer i publiken och Jan Malmsjö var konferencier. I finalnumret bar jag en brudklänning och Jan blev kanske lite förtjust. Han gav mig i alla fall en kram och en kyss på kinden. Då blev det skriverier i tidningarna. ”Tyvärr Jan, hon är redan gift” stod det att läsa i Kvällsposten. Det var jag också. Min man Sjunne och jag träffades på en dans i det så stora nöjespalatset Smedstorps Slottshall. Då var jag 18 år.

På 70-talet började jag jobba som övervakare och kontaktman åt både socialvården och kriminalvården. Jag har alltid brunnit för sociala frågor och började också engagera mig politiskt. Så småningom blev jag kommunpolitiker på deltid.Image

Samtidigt var jag väldigt aktiv i teaterföreningen. När den lilla annonsen i Ystads Allehanda dök upp om att ”Picassos äventyr” skulle spelas in i Tomelilla och att filmteamet sökte statister var det självklart för mig att söka. Och jag fick en statistroll. Det var väldigt kul, men inte särskilt glamoröst.

slutet på 70-talet läste jag in gymnasiekompetens och 1983 började jag på Socialhögskolan i Lund och utbildade mig till socionom. När jag var klar 1986 hade jag också hunnit med fem år som programledare för radioprogrammet Önskemorgon i Radio Kristianstad, där fortsatte jag länge som radiokrönikör.

ImageTeatern fortsatte att vara viktig för mig och 1988 fick jag en liten roll i Hasse Alfredssons Vargens tid som Lill Lindfors stand-in. Ärligt talat fick jag göra skitgörat som hon inte ville eller orkade göra. Men inspelningen var minnesvärd. Bland annat sprang jag upp och ned för en backe med pannor och kittlar på ryggen, samtidigt som Tomelilla Brandkår spolade vatten på mig. Det skulle se ut som regn.

Mitt skrivande har alltid legat och pockat på. Men jag trodde aldrig att det skulle bli något. 1984 kom jag in på en kvällskurs på scenskolan i Malmö. Kursen hette ”Att skriva dramatik” och pågick under helgerna i två år. Här hände något. Mina texter fick förstås både negativ och positiv kritik, men jag började lita på att jag faktiskt kunde skriva. Jag hade skickat noveller och annat till tidningar tidigare, men alltid under pseudonym. Efter kursen på scenskolan började jag skriva under med Karin Brunk Holmqvist.

1996 bekostade jag min första diktsamling Nära verkligheten. På en av mina första författaruppläsningar hade vi hyrt kapellet i Skillinge. Vi var tre nervösa författardebutanter på plats och besökarna var inte så många fler. Jag sålde två böcker och gick därifrån överlycklig. ”Nu lossnar det”, tänkte jag. Och diktsamlingen sålde faktiskt slut, men så var jag jämt ute och läste ur den också.

Efter diktsamlingen skrev jag Potensgivarna. När mitt första förlag fick läsa manuset gick de med på att bekosta hälften av upplagan. Resten betalade jag själv. 1999 blev jag medlem i Sveriges författarförbund. Det kändes stort. För att vara medlem ska man ha givit ut minst två romaner som ska hålla viss konstnärlig nivå. Det kändes fint att förbundet ansåg att mina gjorde det. 2004 började Kabusa Böcker ge ut mina böcker, och det var då det började gå bra för mig på riktigt. Äntligen kunde jag börja skriva på heltid.